Prata in jobbet, så hamnar avbrottet i tidplanen och kostnadsfördelningen i offerten. Där de hör hemma.
Det finns en rad i en markoffert som ingen skriver och alla borde: vad som händer den dag skopan tar i något som är äldre än jobbet. Den dagen slutar tidplanen gälla, och frågan blir genast vem som betalar för stoppet. Svaret står i kulturmiljölagen, det är mer generöst mot den som gräver än branschsnacket påstår, och det hänger på två saker som är lätta att ta fel på: ett årtal och ett ord. Nedan står reglerna paragraf för paragraf ur kulturmiljölagen (1988:950) i lydelse t.o.m. SFS 2024:813, kontrollerad mot Regeringskansliets författningsregister den 18 september 2026, plus de paragrafer i kulturmiljöförordningen (1988:1188) som svaret hänger ihop med.
Först namnet, eftersom halva branschen citerar en lag som inte finns. Lagen hette lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. fram till den 1 januari 2014. Då bytte den rubrik genom lag (2013:548), och heter sedan dess kulturmiljölagen. Det syns i författningsregistret, där omfattningen för den ändringen börjar med orden ändr. författningsrubr., och det står en gång till i den senaste ändringsförfattningen, som i sin fotnot skriver Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:548. Byter du ut ordet i dina egna mallar slipper du den vanligaste följdfrågan från en kund som googlar det du skrivit och hittar en annan lag.
Årtalet är 1850. Hundraårsregeln finns inte, och ändå finns den. Här ligger sidans viktigaste mening, och den är en enda rad. 2 kap. 1 a § första stycket: Det som sägs i 1 § gäller inte om det kan antas att lämningen tillkommit eller, i fråga om fartygslämning, förlist 1850 eller senare. Det är ett fast årtal, inte en rullande ålder. En torpgrund som lades 1870 blir alltså inte fornlämning år 1970 och inte heller år 2070, hur många år som än går. Samma årtal styr fornfynden: 3 § 2 talar om föremål som påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från tiden före 1850. Varifrån kommer då hundraårsregeln som alla har hört? Den finns på riktigt, men i ett annat kapitel och om helt andra saker: bilaga 2 till lagen räknar upp Antikviteter som är äldre än 100 år, såsom inskriptioner, mynt och graverade sigill, och gäller kulturföremål som förs ut ur landet. Ordet hundra finns inte i 2 kap. över huvud taget. En myt med en äkta källa i fel kapitel är svårare att avliva än en ren gissning, så det är värt att kunna skillnaden när kunden slår ifrån sig.
Årtalet är inte ett frikort, för länsstyrelsen får flytta gränsen i det enskilda fallet. Andra stycket i samma paragraf: En lämning som avses i första stycket får förklaras för fornlämning av länsstyrelsen om det finns särskilda skäl med hänsyn till dess kulturhistoriska värde. Ett sådant beslut är dessutom omedelbart verkställbart, vilket 23 § första stycket säger rakt ut: Ett beslut enligt 1 a § andra stycket gäller omedelbart. Alltså: en lämning från 1880 är normalt fri, men blir skyddad i samma stund länsstyrelsen bestämmer det, och beslutet biter direkt utan att vinna laga kraft först. Det är ett skäl att inte skriva garantier om åldern i en offert.
Fornlämningen tar inte slut vid stenen. Området runt den är också skyddat. Det är den detalj som oftast ändrar schaktplanen. 2 § första stycket: Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. Området har alltså ingen fast siffra i lagen, och hur stort det är prövas av länsstyrelsen när frågan kommer upp. Förbudet i 6 § täcker hela härligheten: Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Lägg märke till orden täcka över och plantering. Att köra på en fornlämning med grus eller att lägga en gräsmatta över den är alltså ingrepp i lagens mening, precis som att gräva bort den.
10 § bär en bör-regel och en ska-regel. Bara den andra kan ge fängelse. Paragrafen är två meningar långa och de har helt olika tyngd. Första stycket: Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid genom att inhämta information från länsstyrelsen ta reda på om någon fornlämning kan beröras av företaget och i så fall snarast samråda med länsstyrelsen. Ordet är bör, och den förfrågan kostar ingenting. Andra stycket byter ton: Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet ska omedelbart anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Lägg märke till vem meningen pekar på. Det är inte markägaren och inte beställaren, det är den som leder arbetet. Står du i gropen och styr maskinen är plikten din, och 21 a § 2 gör den uteblivna anmälan till ett brott: Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket. Notera också att arbetet ska avbrytas till den del fornlämningen berörs, inte i sin helhet. Resten av bygget får alltså rulla vidare, och det är en upplysning värd pengar i en tidplan.
Nu till notan, och den är inte den du tror. Huvudregeln i 14 § första stycket är kort och hård: Den som utför ett arbetsföretag som berör en fornlämning svarar för kostnaden för åtgärder enligt 13 §. Sedan kommer andra stycket och tar bort ansvaret i fyra fall. Det första är det som avgör den vanligaste situationen på en tomt: Företagaren svarar dock inte för kostnad som hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd. Hittar ni alltså något oväntat mitt i dräneringsschaktet är undersökningen inte er kostnad. Det andra undantaget är ett tak uppåt: kostnad som väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § andra stycket. Det tredje och fjärde städar bort de fall där ingenting blev av: förundersökningen betalas inte av er om länsstyrelsen ändå inte ger tillstånd till ingreppet, och er är inte heller kostnad som hänför sig till arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget. Sista meningen i paragrafen är värd att kunna utantill: Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företagaren. Ni får det alltså svart på vitt och behöver inte förhandla om det med en arkeolog på plats.
Det som däremot är er kostnad, och när den uppstår. Två situationer lägger notan hos den som bygger. Den första står i 11 § första stycket och handlar om stora projekt: Om det behövs en arkeologisk utredning för att ta reda på om en fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, ska kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Lagen räknar själv upp vad den menar med sådan exploatering, och listan är stor: anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenverksamhet och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål. En villaträdgård är inte det. Den andra situationen är den kända fornlämningen: söker ni tillstånd enligt 12 § för att ta bort eller täcka över något som redan står i registret, då är villkoren i 13 § er kostnad enligt huvudregeln. Skillnaden mellan de två fallen är hela skälet att den där gratisförfrågan i 10 § första stycket bör göras innan priset sätts, inte efteråt.
Tillståndet kan vägras, och då finns en ersättning med en frist på två år. 12 § andra stycket sätter ribban för när länsstyrelsen får säga ja: Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i rimligt förhållande till fornlämningens betydelse. Blir svaret nej kan marken ha blivit avsevärt mindre värd, och då finns 15 § första stycket. Den är smal och exakt: ersättning utgår till den som vägras tillstånd beträffande fornlämning som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller olägenhet. Och sedan kommer fristen, som är den rad i hela lagen som oftast kostar någon pengar i onödan: Ansökningen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom två år från det att fornlämningen påträffades genom grävning eller annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad. Två år från fyndet, inte från beslutet. Den dagen bör antecknas i dagboken samma dag den inträffar.
Och besluten om pengar överklagas inte på vanligt sätt. Det här är en fälla för den som gör som man brukar. 25 § första stycket räknar upp fyra sorters beslut som inte får överklagas, och två av dem är just de som rör era pengar: beslut om kostnad för arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning enligt 14 § andra stycket, och ersättning enligt 15 § första stycket. I stället gäller andra stycket: Den som är missnöjd med ett beslut som avses i första stycket får väcka talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det att han eller hon fick del av länsstyrelsens beslut. Alltså inte förvaltningsrätt, inte tingsrätt, och inte en överklagandeblankett. Övriga beslut i kapitlet går däremot den vanliga vägen till allmän förvaltningsdomstol enligt 24 § andra stycket, och där gäller sista meningen: Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Metallsökaren är förbjuden i hela landet, och tillståndet beror på vad du letar efter. Det här träffar fler hantverkare än man tror, eftersom apparaten som hittar en nedgrävd kabel är samma sorts apparat som hittar ett spänne. 18 § första stycket är kategoriskt: En apparat som kan användas för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan (metallsökare) får inte användas utan tillstånd. Ingen geografisk begränsning, ingen egen-mark-regel. Undantagen i tredje stycket gäller Riksantikvarieämbetet, den som utför en undersökning på länsstyrelsens uppdrag, militär verksamhet och myndighetsverksamhet, och de två sista är formulerade som användning för att söka efter annat än fornfynd. Sedan kommer 19 § och avgör vem som kan få tillstånd: Tillstånd att använda och medföra metallsökare får lämnas endast för verksamhet som avser sökning efter annat än fornfynd, eller ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna. Läs de två punkterna som en gräns: kabelsökning och rörsökning är sökning efter annat än fornfynd och kan därför tillåtas, medan skattletning aldrig kan det. Vem som beslutar står i 20 § första stycket: Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd att använda och medföra metallsökare. Och det kostar pengar: 10 a § kulturmiljöförordningen (1988:1188) säger att Avgift tas ut av länsstyrelsen för prövning av ärenden enligt 2 kap. 18-20 §§ kulturmiljölagen (1988:950) om tillstånd att använda och medföra metallsökare, i avgiftsklass 2. Och 10 b § är den som gör ansökan dyrare än man räknat med: Varje geografiskt avgränsat område som en ansökan avser ska behandlas som ett avgiftsbelagt ärende. Söker ni för fem orter är det fem ärenden, inte ett.
Nytt sedan den 1 juli 2026: fasta frister när jobbet gäller förnybar energi. Om er ansökan om tillstånd enligt 2 kap. 12 § görs med anledning av en verksamhet eller åtgärd för förnybar energi gäller sedan i somras egna handläggningsregler i kulturmiljöförordningen. 37 § första stycket ger länsstyrelsen 45 dagar på sig att antingen besluta om en arkeologisk förundersökning, förelägga om komplettering, eller skicka information till sökanden om att handläggningen av ärendet har påbörjats. Den informationen är inte en artighet, den är startskottet: 38 § andra stycket säger att Tidsfristen börjar löpa den dag länsstyrelsen skickar information till sökanden enligt 37 § om att handläggningen av ärendet har påbörjats. Själva fristerna står i 38 § första stycket, två år för en landbaserad anläggning och tre år för en havsbaserad, och 39 § kortar ned till ett år för de mindre fallen: uppgradering av en anläggning för produktion av förnybar el, uppförande av en anläggning för produktion av förnybar el som har en lägre installerad elektrisk effekt än 150 kilowatt, en samlokaliserad energilagringsanläggning i anslutning till en sådan, och anslutningen till ett nät. Reglerna infördes genom förordning (2026:901), som trädde i kraft den 1 juli 2026 och vars övergångsbestämmelse säger att Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ärenden som har inletts före ikraftträdandet. Ett ärende som drogs igång i juni 2026 saknar alltså fristerna, och det är värt att veta innan ni lovar en solcellskund ett datum.
Huset kan vara skyddat även utan att vara fornlämning. Andra kapitlet handlar om det som ligger i marken. Tredje kapitlet handlar om det som står på den, och det biter på ett helt annat sätt. 3 kap. 1 § första stycket: En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Ett färdigt byggnadsminne är sällan en överraskning, eftersom det står antecknat i fastighetsregistrets allmänna del enligt 8 §. Det som däremot överraskar är de två paragraferna före. 6 § första stycket låter länsstyrelsen förordna om anmälningsplikt för en byggnad som kan antas komma i fråga som byggnadsminne, alltså innan något är beslutat, och anmälan ska göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde. Andra stycket ger myndigheten en månad: Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälan kom in dit avgöra om den anmälda åtgärden skall få vidtas eller förbjudas enligt 5 §. Under denna tid får den anmälda åtgärden inte vidtas utan att länsstyrelsen har medgett det. En rivning kan alltså stå stilla en månad utan att något är fel. Och säger länsstyrelsen stopp gäller 5 §: Förbudet får gälla för en tid av högst sex månader. Om det finns synnerliga skäl får det förlängas, dock högst med sex månader för varje gång.
En paragraf försvann ur lagen den 7 november 2024, och registret säger inte när. Det här är en teknikalitet, men den är av det slaget som gör en gammal mall fel. 2 kap. 22 a § är upphävd genom lag (2024:813). I den konsoliderade lagtexten står numera bara raden Har upphävts genom lag (2024:813), och i författningsregistret står posten utan någon Ikraft-rad. Den är faktiskt den enda posten i hela registret som ändrar eller upphäver en paragraf utan att ange en dag; de övriga fyra som saknar raden är omtryck och ikraftträdandeförordningar, alltså poster som inte rör en paragraf alls. Dagen finns bara i författningens egen text, som lyder: föreskrivs att 2 kap. 22 a § kulturmiljölagen (1988:950) ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024. Samma mening står i prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning, som är skälet till ändringen. Följden är mätbar i lagtexten själv: ordet förverkande finns i dag inte någonstans i kulturmiljölagen. Citerar en checklista fortfarande den paragrafen citerar den något som inte finns.
Så här ser det ut i en offert som tar höjd för det här. Ingen av paragraferna ovan kräver att ni tar en risk. De kräver att ni skriver ned vem som bär den. Tre rader räcker långt: en rad som säger att priset förutsätter att inga fornlämningar berörs, en rad som säger vad som händer med tidplanen om arbetet måste avbrytas enligt 2 kap. 10 § andra stycket, och en rad som säger att kostnaden för en undersökning av en tidigare okänd fornlämning inte är er enligt 2 kap. 14 § andra stycket 1. Den tredje raden är faktiskt goda nyheter för kunden också, och goda nyheter som står i en offert är värda mer än goda nyheter som sägs i telefon.
Säg vad som ska grävas och hur djupt, så hamnar förbehållen på rätt rad.
Tidplanen får sitt avbrott och kostnaden sin fördelning, med lagrum.
Granska och skicka, medan du fortfarande står kvar på tomten.
Samma motor, skräddarsydd för din bransch. Testa första offerten gratis, ingen registrering.
Vänsterkolumnen är raden som bör stå i din offert, mittkolumnen lagrummet som avgör saken, högerkolumnen följden. Lagrummen utan lagnamn är kulturmiljölagen (1988:950) i lydelse t.o.m. SFS 2024:813.
| Raden i offerten | Lagrummet | Följden |
|---|---|---|
| Priset förutsätter att inga fornlämningar berörs | 2 kap. 6 § | Förbudet gäller även att täcka över och plantera |
| Förfrågan till länsstyrelsen före anbudet | 2 kap. 10 § första stycket | En bör-regel, kostar ingenting, gör priset sant |
| Arbetet avbryts vid fynd, till den del fornlämningen berörs | 2 kap. 10 § andra stycket | Plikten ligger på den som leder arbetet |
| Utebliven anmälan | 2 kap. 21 a § 2 | Böter eller fängelse i högst sex månader |
| Undersökning av en tidigare okänd fornlämning | 2 kap. 14 § andra stycket 1 | Inte företagarens kostnad, beslutet delges er |
| Arkeologisk utredning vid större markområde | 2 kap. 11 § första stycket | Företagarens kostnad, gäller exploatering av lagens slag |
| Ersättning när tillstånd vägras | 2 kap. 15 § första stycket | Ansökan inom två år från fyndet, annars förlorad |
| Tvist om kostnaden eller ersättningen | 2 kap. 25 § | Talan mot staten i mark- och miljödomstol inom ett år |
| Metallsökare för kabel- och rörsökning | 2 kap. 18-19 §§ | Tillstånd krävs, ges bara för sökning efter annat än fornfynd |
| Rivning av ett hus med anmälningsplikt | 3 kap. 6 § andra stycket | Länsstyrelsen har en månad, åtgärden får vila så länge |
Notera raderna tre, fyra och fem. Plikten att avbryta och anmäla ligger enligt lagtexten på den som leder arbetet, den uteblivna anmälan är straffbelagd, och kostnaden för just det fyndet är ändå inte er. De tre raderna hör ihop och blir missvisande var för sig, vilket är precis därför de brukar saknas i en offert.
Nej, och hundraårsregeln finns inte i kapitlet om fornminnen. Gränsen är ett fast årtal. 2 kap. 1 a § första stycket: Det som sägs i 1 § gäller inte om det kan antas att lämningen tillkommit eller, i fråga om fartygslämning, förlist 1850 eller senare. Uttrycket äldre än 100 år står i bilaga 2 till lagen och handlar om kulturföremål som förs ut ur landet, inte om något i marken.
Nej, bara den del som berörs. 2 kap. 10 § andra stycket: Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete, ska arbetet omedelbart avbrytas till den del fornlämningen berörs. Den som leder arbetet ska omedelbart anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Resten av arbetsplatsen får alltså fortsätta, och det är ofta skillnaden mellan en försenad vecka och en försenad månad.
Lagtexten pekar på arbetsledningen. 2 kap. 10 § andra stycket lägger anmälningsplikten på den som leder arbetet. Missas den är det ett brott enligt 2 kap. 21 a § 2: till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket.
Nej. Huvudregeln i 2 kap. 14 § första stycket lägger kostnaden på den som utför arbetsföretaget, men andra stycket 1 tar bort den: Företagaren svarar dock inte för kostnad som hänför sig till en fornlämning som inte förut varit känd. Sista meningen: Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och delges företagaren.
Ja, tre till i samma stycke. Ni svarar inte för kostnad som väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i beslut om tillstånd enligt 13 § andra stycket, inte för förundersökningen om länsstyrelsen ändå inte lämnar tillstånd till ingrepp, och inte för kostnad som hänför sig till arkeologisk förundersökning eller arkeologisk undersökning enligt 13 §, om det visar sig att någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.
När projektet är stort. 2 kap. 11 § första stycket: Om det behövs en arkeologisk utredning för att ta reda på om en fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, ska kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Lagen räknar upp exempel som allmän väg, järnväg, flygfält och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål.
Inte nödvändigtvis, eftersom skyddet omfattar ett område runt den. 2 kap. 2 § första stycket: Till en fornlämning hör ett så stort område på marken, sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde. Gränserna prövas av länsstyrelsen.
Nej, inte utan tillstånd. 2 kap. 6 §: Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Att täcka över och att plantera står uttryckligen i förbudet.
Kanske, men bara i ett smalt fall och med en kort frist. 2 kap. 15 § första stycket gäller fornlämning som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke ovan jord, och kräver att den vållar betydande hinder eller olägenhet. Ansökningen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom två år från det att fornlämningen påträffades genom grävning eller annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad.
Inte på vanligt sätt. 2 kap. 25 § första stycket undantar bland annat beslut om kostnad enligt 14 § andra stycket och ersättning enligt 15 § första stycket från överklagande. I stället gäller andra stycket: den som är missnöjd får väcka talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom ett år från det att han eller hon fick del av länsstyrelsens beslut.
Bara med tillstånd, men ert ändamål är ett av dem som kan få det. 2 kap. 18 § första stycket förbjuder användning utan tillstånd, och 19 § säger att tillstånd får lämnas endast för verksamhet som avser sökning efter annat än fornfynd, eller ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna. Kabelsökning är sökning efter annat än fornfynd. Skattletning kan aldrig få tillstånd.
Avgiften står i 10 a § kulturmiljöförordningen (1988:1188): Avgift tas ut av länsstyrelsen för prövning av ärenden enligt 2 kap. 18-20 §§ kulturmiljölagen (1988:950) om tillstånd att använda och medföra metallsökare, i avgiftsklass 2. Och räkna med flera ärenden om ni arbetar på flera håll: 10 b § säger att varje geografiskt avgränsat område som en ansökan avser ska behandlas som ett avgiftsbelagt ärende.
Ja, i två steg. 3 kap. 6 § låter länsstyrelsen förordna om anmälningsplikt innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde, och myndigheten skall inom en månad från det anmälan kom in dit avgöra om den anmälda åtgärden skall få vidtas eller förbjudas. Blir det förbud gäller 3 kap. 5 §: förbudet får gälla för en tid av högst sex månader och kan förlängas med högst sex månader för varje gång.
Kulturmiljölagen sedan den 1 januari 2014. Rubriken ändrades genom lag (2013:548), vilket står i författningsregistrets omfattning för den ändringen och upprepas i fotnoten till den senaste ändringsförfattningen, som skriver Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:548.
Den upphävdes genom lag (2024:813) och dess egen text anger dagen: föreskrivs att 2 kap. 22 a § kulturmiljölagen (1988:950) ska upphöra att gälla vid utgången av den 7 november 2024. Ändringen kom med prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning. Ordet förverkande finns i dag inte någonstans i kulturmiljölagen.
Ja, sedan den 1 juli 2026. 37 § kulturmiljöförordningen ger länsstyrelsen 45 dagar att antingen besluta om förundersökning, begära komplettering eller skicka information till sökanden om att handläggningen av ärendet har påbörjats, och 38 § lägger tidsfristen två år för en landbaserad anläggning och tre år för en havsbaserad. 39 § kortar till ett år bland annat för uppförande av en anläggning för produktion av förnybar el som har en lägre installerad elektrisk effekt än 150 kilowatt. Reglerna kom med förordning (2026:901), och äldre föreskrifter gäller fortfarande för ärenden som har inletts före ikraftträdandet.