Prata in priset och när det ska vara betalt, så hamnar förfallodagen, dröjsmålsräntan och påminnelseavgiften på var sin rad i offerten. Där de måste stå för att gälla.
Kunden har fått jobbet gjort och fakturan ligger obetald. Då börjar två frågor bli dyra: från vilken dag får du räkna ränta, och hur mycket får du lägga på i avgifter? Båda svaren står i lag, inte i din fakturamall, och båda avgörs i praktiken av en rad du antingen skrev eller inte skrev i offerten. Nedan står reglerna paragraf för paragraf ur räntelagen (1975:635) i lydelse t.o.m. SFS 2013:55 och ur lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. i lydelse t.o.m. SFS 2013:56, plus den räntesats som faktiskt gäller i höst, hämtad ur Riksbankens egen serie.
Utgångspunkten är att kunden ska betala när jobbet är gjort, inte en månad senare. Det står i 41 § konsumenttjänstlagen (1985:716): om inte annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten. Samma paragraf har ett andra stycke som är värt att känna till åt andra hållet: har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig att betala förrän en sådan räkning har kommit honom till handa. Rätten till den räkningen står i 40 §, och den ska göra det möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning. Har kunden begärt en specificerad räkning och inte fått den finns det alltså ingen betalningsskyldighet att vara i dröjsmål med, och då finns det ingen ränta heller.
Räntelagen är dispositiv. Det är därför offerten, inte lagen, avgör det mesta. 1 § andra stycket räntelagen (1975:635): lagen gäller i den mån inte annat är avtalat, utfäst eller särskilt föreskrivet. Samma stycke fortsätter med att lagen ändå innehåller bestämmelser om avtalsvillkor som är utan verkan och om betalningsvillkor som är utan verkan eller som har verkan endast om borgenären uttryckligen har godkänt villkoret. Med andra ord: huvudregeln är att ni får komma överens om vad ni vill, och undantagen från den friheten är noga uppräknade. De flesta av undantagen skyddar dig mot en företagskund eller en kommun, inte mot en privatperson. Det är den viktigaste skiljelinjen på hela den här sidan.
Dröjsmålsräntan har två startdatum, och du väljer vilket redan i offerten. 3 § första stycket räntelagen: försittes betalningstiden för fordran vars förfallodag är bestämd i förväg, utgår ränta på fordringen från förfallodagen. 4 § första stycket tar alla andra fall: i annat fall än som avses i 3 § skall ränta betalas på förfallen fordran, för vilken betalningstiden försittes, från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Skillnaden mellan de två paragraferna är trettio dagars ränta. Observera ordet i förväg: förfallodagen ska följa av vad ni har kommit överens om, alltså av offerten eller avtalet. Ett datum du själv trycker på fakturan i efterhand är inte samma sak som en förfallodag som är bestämd i förväg.
Mot en privatkund måste fakturan säga att dröjsmål kostar ränta. Mot ett företag behöver den inte det. Läs slutet av 4 § första stycket en gång till: kravet ska vara framställt med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Saknas den upplysningen börjar trettiodagarsklockan aldrig gå. Andra stycket lyfter bort kravet, men bara för en motpart: i fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet skall ränta betalas enligt första stycket utan att det när kravet framställs behöver anges att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Samma sak gäller när en näringsidkare har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ. Mot en privatperson gäller alltså kravet fullt ut. Sista meningen i första stycket gäller båda: gäldenären är inte skyldig att betala ränta för tiden innan räkningen eller kravet har kommit honom till handa.
Räntesatsen är 10,00 procent i höst, och den är inte ett tal du får hitta på. 6 § första stycket första meningen räntelagen: i fall som avses i 3 eller 4 § beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av åtta procentenheter. Referensräntan är 2,00 procent och har varit det sedan den 1 juli 2025, avläst den 14 september 2026 i Riksbankens egen serie för referensränta. Åtta procentenheter ovanpå det ger 10,00 procent per år. Räntelagen anger en räntefot per år men säger ingenting om hur dagarna ska räknas, så exemplet nedan använder det vanliga sättet: faktiskt antal dagar delat med 365.
Styrräntan är 1,75 procent men referensräntan 2,00. Hela skillnaden är en avrundningsregel. 9 § räntelagen: referensräntan fastställs för varje kalenderhalvår genom särskilt beslut av Riksbanken. Referensräntan skall motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet. Riksbankens styrränta är 1,75 procent sedan den 1 oktober 2025. Avrundat till närmast högre halva procentenhet blir det 2,00, och din dröjsmålsränta blir därför 10,00 procent i stället för 9,75. Två saker följer av paragrafen. Talet byts högst två gånger om året, den 1 januari och den 1 juli, oavsett hur ofta Riksbanken ändrar styrräntan däremellan. Och en mall som skriver in en fast procentsats blir fel vid nästa halvårsskifte. Skriv regeln, inte talet.
Räkneexemplet: 12 kronor om dagen, och sexton dagar som avgörs av en rad i offerten. En slutfaktura på 43 800 kronor, avsänd den 16 september 2026, betald först den 31 december 2026. Vid 10,00 procent per år blir dagräntan 12 kronor jämnt. Står det i offerten att betalning ska ske senast den 30 september 2026 är förfallodagen bestämd i förväg, 3 § gäller och räntan löper från den 30 september: 92 dagar, alltså 1 104 kronor. Står det ingenting i offerten gäller i stället 4 §, och räntan börjar löpa den dag som infaller trettio dagar efter att fakturan avsändes, alltså den 16 oktober: 76 dagar, alltså 912 kronor. Skillnaden är 192 kronor på en enda faktura, och den avgjordes innan arbetet ens började. På en firma med tjugo sena fakturor om året är det inte längre en kuriositet.
Påminnelseavgiften på 60 kronor kräver ett avtal som fanns innan skulden fanns. Det här är den vanligaste dyra missen i branschen. 2 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.: gäldenären är skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst. Avtal om avgiften, senast när skulden uppkom. Står påminnelseavgiften bara på fakturan är den överenskommen efter att skulden uppstod, och då finns det inget avtal i paragrafens mening. Raden hör alltså hemma i offerten, inte i fakturafoten. Beloppet står i 4 §: ersättning ska betalas, om det inte finns särskilda skäl till annat, med högst 60 kronor för skriftlig betalningspåminnelse som avses i 2 §.
Kravavgiften på 180 kronor kräver inget avtal, men den kräver ett kravbrev av rätt sort. 3 § första punkten lagen (1981:739): gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning för krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 § inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts till gäldenären. Ingen avtalsförutsättning där, till skillnad från påminnelsen, men brevet ska uppfylla inkassolagens formkrav. Andra punkten ger 170 kronor för upprättande av fullständig plan för amortering av återstående del av skulden, om planen har tillkommit i samråd med gäldenären samt har satts upp skriftligt och lämnats över eller sänts till gäldenären. Över allt detta ligger 4 § första stycket: ersättningsskyldigheten gäller endast kostnader som har varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt.
Beloppen står inte längre i förordningen, och den som citerar förordningen citerar upphävd rätt. Här ligger en fälla som lever kvar i tusentals fakturamallar. Fram till 2013 stod beloppen i förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader m.m., och där är de 50 kronor för påminnelsen, 160 kronor för kravet och 150 kronor för amorteringsplanen. Den förordningen bär i sitt eget huvud raden att den är upphävd den 16 mars 2013, och övergångsbestämmelsen säger att den upphävda förordningen gäller fortfarande för åtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet. Beloppen flyttades samma dag in i själva lagen och höjdes till 60, 180 och 170 kronor genom lag (2013:56). En fakturamall som skriver att påminnelseavgiften är 50 kronor enligt förordningen (1981:1057) citerar alltså både fel författning och fel belopp, och den har gjort det i över tretton år.
Förseningsersättningen på 450 kronor finns, men aldrig mot en privatperson. 4 a § lagen (1981:739): om en borgenär i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet har rätt till dröjsmålsränta till följd av att en fordran på betalning för en vara eller tjänst inte har betalats i tid, har borgenären också rätt till en förseningsersättning. Detsamma gäller mot en myndighet eller ett annat offentligt organ. Andra stycket: förseningsersättning ska betalas med 450 kronor. Paragrafen nämner inte konsumenter, och den gäller därför inte mot dem. Lägg dessutom märke till 5 § andra stycket: har du rätt till förseningsersättning är kunden skyldig att betala ersättning för påminnelse och krav endast till den del den sammanlagda ersättningen för åtgärderna överstiger förseningsersättningen. De 450 kronorna läggs alltså inte ovanpå de 60 och 180, de äter upp dem.
Är betalningsuppskovet avtalat är fakturan en kredit, och då får du ingen avgift alls. Det här överraskar de flesta. 19 a § andra stycket konsumentkreditlagen (2010:1846): en konsument som är i dröjsmål med betalning av en kredit är inte skyldig att betala någon annan form av ersättning med anledning av dröjsmålet än dröjsmålsränta. Meningen står ordagrant kvar i 4 kap. 4 § andra stycket i den nya konsumentkreditlagen (2026:1011) som träder i kraft den 20 november 2026. Har du alltså kommit överens med kunden om att betalningen skjuts upp eller delas upp är det ett betalningsanstånd, alltså en kredit, och då får du ta dröjsmålsränta men varken påminnelseavgift eller kravavgift. En vanlig obetald slutfaktura med sedvanlig betalningsfrist är däremot ingen kredit, och där gäller avgifterna. Skillnaden är om uppskovet är överenskommet eller bara inträffat.
Räntelagen har inget räntetak, men konsumentkreditlagen har ett. Eftersom räntelagen är dispositiv går det att avtala om en högre dröjsmålsränta än referensräntan plus åtta procentenheter. Är upplägget en kredit finns däremot ett tak, och det är gemensamt för gammal och ny lag. 19 a § första stycket konsumentkreditlagen (2010:1846) och 4 kap. 4 § första stycket i den nya lagen (2026:1011) har ordagrant samma lydelse: krediträntan eller dröjsmålsräntan per år får inte överstiga den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av 20 procentenheter. Med referensräntan på 2,00 procent är taket 22,00 procent hösten 2026. Talet flyttar med referensräntan, precis som dröjsmålsräntan gör.
Mot ett företag eller en kommun är trettio dagar ett tak, inte ett förslag. 2 a § första stycket räntelagen: en fordran på betalning för en vara eller tjänst i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet förfaller till betalning senast trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på att fordringen betalas. Detsamma gäller mot en myndighet eller ett annat offentligt organ. Andra stycket: ett betalningsvillkor är utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker borgenärens rätt till betalning enligt första stycket, men mellan näringsidkare får betalningen ske senare om borgenären uttryckligen har godkänt detta. En beställare som ensidigt skriver nittio dagars betalningsvillkor i sina inköpsvillkor har alltså inte flyttat förfallodagen, om du inte uttryckligen har sagt ja till den. Mot en myndighet finns inte ens den utvägen.
Undersökningstid och avbetalningsplan är de två undantagen från trettiodagarsregeln. 2 b § räntelagen: har gäldenären rätt att skjuta upp betalningen på grund av en undersökning av om varan eller tjänsten överensstämmer med avtalet, får betalningen skjutas upp i högst trettio dagar från det att varan mottogs eller tjänsten utfördes, om borgenären inte uttryckligen har godkänt en längre undersökningsperiod. 2 c § är kortare än de flesta paragrafer i svensk rätt: det som sägs i 2 a och 2 b §§ gäller inte betalningar som förfaller enligt en avbetalningsplan. En avtalad delbetalningsplan ligger alltså utanför trettiodagarsregeln, och den är samtidigt en kredit med allt vad det innebär.
Ett villkor om noll ränta är ogiltigt mot ett företag. Ett villkor om låg ränta är det bara mot det offentliga. De två skyddsreglerna har olika räckvidd, och det är lätt att läsa ihop dem. 4 a § räntelagen: ett avtalsvillkor som innebär att gäldenären inte är skyldig att betala ränta enligt 3 eller 4 § på en fordran på betalning för en vara eller tjänst är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, och detsamma gäller mot en myndighet eller ett annat offentligt organ. 6 § andra stycket räntelagen är snävare: ett avtalsvillkor som innebär att räntan ska beräknas enligt en lägre räntefot än vad som följer av första stycket första meningen är utan verkan mot borgenären i ett förhållande mellan en näringsidkare och en myndighet eller ett annat offentligt organ. Ett villkor som helt tar bort räntan faller alltså mot varje företagskund, medan ett villkor som bara sänker den faller först när kunden är en myndighet. Mot en privatperson är båda villkoren giltiga, för där är lagen dispositiv hela vägen.
Jämkningsregeln vid sjukdom gäller alla och går inte att avtala bort. 8 § första stycket räntelagen: har en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och skulle en skyldighet att betala full ränta med anledning av dröjsmålet med hänsyn till detta vara oskälig, får den ränta som annars skulle betalas jämkas. Andra stycket: ett avtalsvillkor som inskränker rätten till jämkning enligt första stycket är utan verkan mot gäldenären. Den regeln går alltså åt andra hållet än resten av sidan, den skyddar den som ska betala, och den skyddar honom även mot ett avtal han själv har skrivit under. Det är också den enda paragrafen i lagen som gör skillnad på varför någon är sen.
Löpte räntan redan före förfallodagen fortsätter den, men aldrig under lagens nivå. 7 § räntelagen: löper fordran med ränta när den förfaller till betalning och försittes betalningstiden, utgår ränta i fortsättningen enligt samma räntefot som gällde vid förfallodagen. Räntan skall dock utgå lägst enligt den räntefot som anges i 6 §. Har du alltså en avtalad avbetalningsränta som är högre än dröjsmålsräntan fortsätter den att löpa efter förfallodagen, och är den lägre höjs den till lagens nivå. Åt andra hållet finns en särskild och lägre räntefot: 5 § säger att i fall som avses i 2 § andra stycket, alltså när du ska betala tillbaka pengar därför att avtalet har hävts, är tillägget två procentenheter i stället för åtta. Det ger 4,00 procent hösten 2026 i stället för 10,00.
Det konkreta du ändrar i offerten, fyra rader. Ett: skriv ut förfallodagen i offerten, inte bara på fakturan, så att 3 § gäller i stället för 4 § och du slipper trettio dagar. Två: skriv i offerten att dröjsmålsränta utgår enligt räntelagen och att påminnelseavgift tas ut enligt lagen (1981:739), eftersom påminnelseavgiften kräver ett avtal som fanns senast när skulden uppkom. Tre: skriv regeln och inte talet, alltså referensräntan enligt 9 § räntelagen med ett tillägg av åtta procentenheter, eftersom talet byts vid varje halvårsskifte. Fyra: håll isär den obetalda fakturan och den avtalade delbetalningen, för på den senare får du bara ränta och inga avgifter. Alla fyra raderna kostar ingenting att skriva i förväg och går inte att laga i efterhand.
Säg vad jobbet kostar och när det ska vara betalt.
Förfallodagen, dröjsmålsräntan och påminnelseavgiften hamnar på var sin rad.
Granska och skicka, medan du fortfarande står kvar hos kunden.
Samma motor, skräddarsydd för din bransch. Testa första offerten gratis, ingen registrering.
Fallet: en slutfaktura på 43 800 kronor, avsänd den 16 september 2026 och betald först den 31 december 2026. Dröjsmålsräntan är 10,00 procent per år, alltså 12 kronor om dagen, räknat som faktiskt antal dagar delat med 365.
| Frågan | Privatkund | Företag eller myndighet |
|---|---|---|
| Betalningstiden har ett tak i lag | Nej, den följer av avtalet | Senast 30 dagar efter kravet (2 a §) |
| Räntan börjar utan avtalad förfallodag | 30 dagar efter fakturan, och bara om fakturan varnar för ränta (4 § första stycket) | 30 dagar efter kravet, ingen varning behövs (4 § andra stycket) |
| Villkor om att ingen dröjsmålsränta utgår | Giltigt, lagen är dispositiv (1 § andra stycket) | Utan verkan mot dig (4 a §) |
| Villkor om lägre dröjsmålsränta än lagens | Giltigt (1 § andra stycket) | Utan verkan bara mot myndighet (6 § andra stycket) |
| Påminnelseavgift, 60 kronor | Kräver avtal senast när skulden uppkom (2 §) | Samma krav (2 §) |
| Förseningsersättning, 450 kronor | Finns inte | Ja, och den avräknas mot avgifterna (4 a och 5 §§) |
| Om uppskovet är avtalat, alltså en kredit | Bara dröjsmålsränta, inga avgifter (19 a § andra stycket) | Konsumentkreditlagen träffar bara konsumenter |
| Jämkning vid sjukdom eller arbetslöshet | Ja, och villkor som inskränker den är utan verkan (8 §) | Samma paragraf, men den är skriven för en gäldenär som är en person |
Sa offerten att betalning skulle ske senast den 30 september 2026 är förfallodagen bestämd i förväg och 3 § gäller: räntan löper från den 30 september, alltså 92 dagar och 1 104 kronor. Sa offerten ingenting gäller 4 §: räntan löper från den dag som infaller trettio dagar efter att fakturan avsändes, alltså från den 16 oktober, 76 dagar och 912 kronor. Skillnaden är 192 kronor. Mot en privatkund krävs dessutom att fakturan anger att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta, annars börjar trettiodagarsklockan inte gå alls.
10,00 procent per år. Enligt 6 § första stycket räntelagen (1975:635) beräknas ränta för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § med ett tillägg av åtta procentenheter. Referensräntan är 2,00 procent, oförändrad sedan den 1 juli 2025 enligt Riksbankens serie för referensränta, avläst den 14 september 2026.
På grund av avrundningsregeln. Enligt 9 § räntelagen skall referensräntan motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan skall gälla, avrundad till närmast högre halva procentenhet. Styrräntan 1,75 avrundad till närmast högre halva procentenhet blir 2,00.
Det beror på om förfallodagen är bestämd i förväg. Enligt 3 § första stycket räntelagen utgår ränta från förfallodagen om förfallodagen är bestämd i förväg. I annat fall gäller 4 § första stycket: ränta betalas från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta.
Nej, inte för att 3 § ska gälla. Paragrafen kräver att förfallodagen är bestämd i förväg, alltså att den följer av det ni har kommit överens om. Skriv därför förfallodagen i offerten eller avtalet. Ett datum som tillkommer först på fakturan flyttar inte fordringen från 4 § till 3 §.
Mot en privatperson, ja. Enligt 4 § första stycket räntelagen ska kravet vara framställt med angivande att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Enligt andra stycket gäller det kravet inte i fordringsförhållanden mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, och inte heller när en näringsidkare har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ.
60 kronor, och bara om avgiften är avtalad. Enligt 2 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. är gäldenären skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst. Beloppet står i 4 §: ersättning ska betalas, om det inte finns särskilda skäl till annat, med högst 60 kronor för skriftlig betalningspåminnelse som avses i 2 §.
Nej, inte sedan 2013. Beloppen 50, 160 och 150 kronor stod i förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader m.m., som är upphävd den 16 mars 2013. Beloppen står nu i 4 § lagen (1981:739) och är 60 kronor för påminnelsen, 180 kronor för kravet och 170 kronor för en amorteringsplan. Enligt övergångsbestämmelsen gäller den upphävda förordningen fortfarande för åtgärder som har vidtagits före ikraftträdandet.
Ett kravbrev av rätt sort. Enligt 3 § första punkten lagen (1981:739) är gäldenären skyldig att utge ersättning för krav rörande skulden, om kravbrev som har utformats på ett sådant sätt som anges i 5 § inkassolagen (1974:182) har lämnats över eller sänts till gäldenären. Enligt 4 § första stycket gäller ersättningsskyldigheten endast kostnader som har varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt.
Nej. Enligt 4 a § lagen (1981:739) gäller rätten till förseningsersättning i ett förhållande mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet, och när en näringsidkare har en fordran på en myndighet eller ett annat offentligt organ. Förseningsersättning ska betalas med 450 kronor. Enligt 5 § andra stycket är gäldenären då skyldig att betala ersättning för påminnelse och krav endast till den del den sammanlagda ersättningen för åtgärderna överstiger förseningsersättningen.
Nej, då är det en kredit. Enligt 19 a § andra stycket konsumentkreditlagen (2010:1846) är en konsument som är i dröjsmål med betalning av en kredit inte skyldig att betala någon annan form av ersättning med anledning av dröjsmålet än dröjsmålsränta. Samma mening står i 4 kap. 4 § andra stycket i den nya konsumentkreditlagen (2026:1011), som träder i kraft den 20 november 2026. Du får alltså ränta men varken påminnelseavgift eller kravavgift.
Inte i räntelagen, som enligt 1 § andra stycket gäller i den mån inte annat är avtalat. Är fordringen en kredit finns däremot ett tak: enligt 19 a § första stycket konsumentkreditlagen (2010:1846) och 4 kap. 4 § första stycket i den nya lagen (2026:1011) får krediträntan eller dröjsmålsräntan per år inte överstiga den vid varje tid gällande referensräntan enligt 9 § räntelagen (1975:635) med ett tillägg av 20 procentenheter. Med referensräntan 2,00 procent är taket 22,00 procent.
Bara om du uttryckligen godkänner det. Enligt 2 a § första stycket räntelagen förfaller en fordran på betalning för en vara eller tjänst mellan näringsidkare till betalning senast trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav på att fordringen betalas. Enligt andra stycket är ett betalningsvillkor utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker den rätten, men mellan näringsidkare får betalningen ske senare om borgenären uttryckligen har godkänt detta. Mot en myndighet finns inte det undantaget.
Nej, räntan får jämkas. Enligt 8 § första stycket räntelagen får den ränta som annars skulle betalas jämkas om gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som gäldenären inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och en skyldighet att betala full ränta med hänsyn till detta vore oskälig. Enligt andra stycket är ett avtalsvillkor som inskränker rätten till jämkning utan verkan mot gäldenären.